Ingenbarnsland

Efter att ha läst om överklassemestrar i Spanien senast så var det här en hård käftsmäll som snabbt tog mig tillbaka till verkligheten. Ingenbarnsland är en skarp uppväxtskildring som utspelar sig i betongförorten Gårdsten under 80-talet. Miira har finska föräldrar som tillsammans med andra finska föräldrar slåss för deras barns rätt till att gå i finsk klass och få hemspråksundervisning. Miira själv hatar att vara finsk och vill inte alls gå i någon ökänd finnklass där lärarna ser ner på barnen och där attityden är ens enda tillgång.

Miira önskar att lärarna ska se henne och ge henne en chans att få visa vad hon går för men det blir svårt.  Lärarna, liksom de andra vuxna i Miiras omgivning är frånvarande och ger inget intryck av att försöka eller vilja förstå barnen. Miira är ett väldigt ensamt barn som bygger upp en stenhård yta för att stänga ute allt det som kan väcka känslor och göra henne sårbar. Det är också den här tuffa attityden som gång på gång försätter Miira i knipa då hon genast tar till finska svordomar, förolämpningar och våld så snart hennes stolthet hotas det minsta.

Miiras uppväxt är kantad av hårdhet och en råhet som snirklar sig in och påverkar mig som läsare och som får mig att längta efter att Miira ska få  in lite mjukhet och kärlek i sitt liv men det här är inte en sådan bok. Det finns dock en karg ömhet barnen emellan som tar sig uttryck i ett inristad ord, en nerklottrad kudde, en delad fimp och gemensamma hemmafyllor.

Det är en läsning helt rätt i tiden då chartrade bussar kan ta oss ut i Göteborgs kringområden för att få reflektera över stadens stora skillnader, en mildare variant av Stockholm "klasshatsresor". Det var inte så längesen jag själv hamnade på fel buss och fick en runda i Gårdsten där jag förundrades över hur långt hemifrån och uttittad jag kände mig. Ungefär samma känsla som den dagen jag testade att bära sjal på städdagen i mitt gamla radhuskvarter. Jag har ett val att kunna välja, det har inte barnen i Miiras situation.