Sankta Psyko

Jag var väldigt förtjust i Skumtimmen, Theorins kritikerrosade debut som sedan följdes upp av Nattfåk och Blodläge. Alla tre utspelade sig på Öland och kring samma familj. Johan Theorin blandar här in det övernaturliga i det vardagliga på ett trovärdigt och skickligt sätt som kan få läsaren att rysa in i märgen.

Den senaste boken Sankta Psyko imponerar däremot inte på mig. Den handlar om Jan Hauger, en förskolelärare som tar jobb på en förskola för barn vars föräldrar sitter på psyket Sankta Patricia. Föräldrarna är alltså psykiskt sjuka, personalen på psyket och förskolan är också sjuka, Jan själv verkar mer sjuk ju mer man får veta om hans förslutna.

Till och med barnen uppvisar sjuka tendenser. Inte så konstigt i den omgivningen men det blir lite för mycket psykisk instabilitet på samma gång.

Jan är bestatt av en sångerska med sina glansdagar bakom sig, han tror att hon sitter på Sankta Patricia och gör allt för att ta sig innanför murarna. Han är inte ensam om att smyga in genom mörka kulvertar om natten, även hans kollega smyger in för att träffa en mördare som sitter på psyket efter att ha dödat en tredje kollegas bror. Till sin hjälp har de vakter inne på avdelningarna som i sin tur har egna anledingar till att hjälpa förskolelärare in och ut genom låsta dörrar.

Ni hör ju hur det låter, det finns knappt någon ärlig, frisk människa i boken vilket hade behövt som motbild till alla galningar. Trots detta har stämningen i boken hållt sig kvar och jag fundrar ofta kring hur många psykiskt sjuka vuxna som får ta hand om barn som det kan finnas. Intressant tanke. Förhoppningvis inte lika många som i boken...