Leta i den här bloggen

måndag 10 oktober 2011

Fascinerande om Nordkorea

Nordkorea är ett land omgärdat av rykten och spekulationer och det fascinerar mig något ohyggligt. Efter att jag läst två böcker om landet är jag än mer fast i att ta reda på mer och få bli förskräckt. Hur kan jag vilja få reda på mer när jag bara blir upprörd över orättvisorna? Varför göttar man sig i andras misär? Jag kan inte svara på det, förhoppningsvis blir jag genom min upplysthet en bättre människa men Nordkorea känns som en oerhört svår nöt att knäcka, EU, USA, Kina och FN har redan försökt utan att lyckas speciellt så vad kan jag göra? Jag kanske kan be Carl Bildt ta första flyg ner och medla med den auktoritet och lugna överklassattityd som bara han besitter och som kan få världens ledare att kyssa hans loafers. Jag vet inte om det kommer hjälpa och förresten är det oerhört krångligt att flyga till Nordkorea.

De som väljer att hoppa av från den kommunistiska staten och flyr från landet kallas avhoppare och i boken Inget att avundas av Barbara Demick får man följa sex stycken avhoppare och deras starka livsöden. Det är en fängslande bok där man äntligen får lite inblick i hur vanliga Nordkoreaner har det. Det är hjärtskärande att läsa om hur svälten på 90-talet drabbade familjerna efter att landet inte klarade att hålla invånarna med mat. Uppgifterna om hur många som dog tillföljd av svälten varierar mellan flera hundratusen till 3 miljoner, det är svårt att få fram säkra uppgifter eftersom landet är så slutet. Bland annat berättas om hur ´människorna plockar växter vid vägkanterna som de gör gröt av och hur de försöker sälja allt de har för att få tag på mat. En ung kvinna som är lärare tvingas se på hur hennes elever svälter ihjäl eftersom hon måste spara maten till sig själv. Hungriga människor blir själviska och ett helgon kan förvandlas till ett odjur.
Det är lätt att förstå hur rädda invånarna är för att på något sätt kritisera styret när jag läser om konsekvenserna som ofta blir arbetsläger för hela familjen eller fängelse. Rädslan gör invånarna fogliga och de fungerar som rapportörer av varandra. Till och med barn uppmanas att skvallra på sina föräldrar vid minsta ovanlighet i hemmet. Att se på Sydkoeransk tv kan ge hårda straff likaså att klaga över hunger.

Utav de Nordkoreaner som vågar och som lyckas att hoppa av, hamnar de flesta i Kina eller Sydkorea. De som drömt om lyckan möts ofta av nya svårigheter i det nya landet. Trots att Sydkorea och Nordkorea var samma land fram till 50-talet och de i grunden är samma folk så har svält och annat gjort att Nordkoreanerna är kortare och ser annorlunda ut än Sydkoreanerna vilket gör de lätta att känna igen på gatorna där de inte står högt i kurs. Nordkoreanerna har svårt att få jobb och de tar inte hjälp av andra Nordkoreaner eftersom de är rädda för infiltratörer som ska skicka hem dem igen. De har också svårt att anpassa sig till ett samhälle där man har eget ansvar och hela tiden ställs inför beslut, de blir ofta deprimerade och ibland försöker faktiskt avhoppare att ta sig tillbaka.

Jag tycker att den här reportageboken var mycket fascinerande och gav mig en mycket djupare bild av Nordkorea och människorna bakom de slutna gränserna. Inget att avundas tilldelades det mest prestigefulla reportagebokspriset, BBC:s Samuel Johnson-pris 2010, och boken nominerades till National Book Award, den amerikanska motsvarigheten till Augustpriset så det är fler än jag som fascineras av dessa historier.

En annan bok om Nordkorea som jag just läst är Alla monster måste dö som har en helt annan inriktning. Här är det de två svenska journalisterna Magnus Bärtås och Fredrik Ekman som själva rest på en gruppresa till Nordkorea och här varvar reseberättelsen med fakta om landet. Efter att ha läst Inget av avundas där det handlar om Nordkoreanerna själva så var det intressant att få västerlänningars syn på Nordkorea. Troligtvis hade jag inte tyckt att svenskarnas bok var lika bra om jag inte just läst den andra eftersom den gav mig den förförståelse som jag behövde för att uppskatta Alla monster måste dö. När man åker på en gruppresa till Nordkorea, vilket är mycket ovanligt att man får tillstånd till, så får man verkligen inte röra sig fritt som vi är vana på semestern. Här slussas de runt mellan olika monument som alla på något sätt berättar om den store ledarens bedrifter, lika styrda som om de vore kor på väg till Scan. De åker runt med en manlig och en kvinnlig guide och tillbringar sina kvällar på ett av de få hotellen i Pyongyang. De får inte lämna gruppen och skulle de försöka ge dig i väg på egen hand så är det deras guider som straffas – och det hårt. Det som guiderna får lov att visa är de innan nämnda monumenten och en skrattretande fasad där allt ser ut att fungera perfekt och alla är flitiga och lyckliga över att tjäna den store ledaren. Är den fina tunnelbanan egentligen den som de vanliga invånarna använder eller är den bara till uppvisningen medan det finns en annan parallell tunnel? Hur är det egentligen med den där muren som Nordkoreanerna hävdar att Sydkorea byggt men som inte syns på satellitbilder och när resegruppen ska få se den blir det alldeles för dimmigt. Det vimlar av skrattretande men skrämmande exempel i boken. Som vi vet är den Nordkoreanska staten är en mästare på dimridåer.

Ett ganska roligt exempel på den totala lydnaden bland folket är den händelsen som även hittas på baksidan av boken:

” Den kvinnliga guiden i brun uniform och skärmmössa talar till oss genom megafon. Hon sveper med armen och säger att bergstopparna på det heliga revolutionära berget alltid är snötäckta. När vi pekar på bergen och säger till guiden att de faktiskt inte är snötäckta, tittar hon snett förbi oss och upprepar orden: Bergstopparna på det heliga revolutionära berget är alltid snötäckta.”

Tyvärr nås man nu av rykten om nya svältkatastrofer i Nordkorea, på den här sidan;  Inbeijing  kan man läsa en intressant artikel om detta och även se en utsmugglad filmsnutt som visar misären i Nordkorea.


Här ser ni den kända bilden som visar elskillnanden mellan Syd- och Nordkorea.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar