Gustavs grabb i min hall

GW är verkligen sin fars son, Gustavs grabb, ingen tvivel om det. Leif GW Persson har enligt honom själv skrivit en bok om sin klassresa medan jag ser det mer som tre olika historier förpackade inom en boks ramar. Den första delen av boken är den som fångade mig mest, den om hans barndom i ett arbetarhem, modern vid spisen, fadern hårt arbetande för brödfödan, GW själv som lekande och grubblande stockholmkis.

Jag som hyser en knasig idoldyrkan för GW läste med spänning för att se vad som format landets bästa morduppklarare men fann egentligen inga svar utan en en vanlig mans barndomsskildring, en oerhört välskriven sådan. Visserligen väldigt riktad, med en så stor kärlek till fadern att det inte fanns någon kvar till modern och systern minns han knappt alls. (Här tyckte jag som läsare synd om GW då mina bästa minnen från barndomen blir just så kära för mig eftersom jag delar dem med mina bröder.) Varför denna avsky till modern? Det ryktas att hon slog honom men han minns det inte själv, däremot minns han att hon alltid var sjuk på diverse sätt och hur han gillrade fällor för att sätta åt henne.

I beskrivningen av barndomen hittar man de finaste avsnitten i boken, de som handlar om Gustav och sonens utflykter - här lyser faderskärleken ur meningarna och snörper till i halsen på mig.

 

Efter att GW fyllt 11år går livskapitlen snabbt fram, jag hade velat läsa mer om den första kärleken och utvecklingen från pojke till man men det snuddas bara på ytan.

Nästa del av boken är en lång ältning av Geijeraffären och hans del i densamma. Olof Palme, Torbjörn Fälldin och andra höjdare som hamnade i blåsväder efter att GW, mer eller mindre mot bättre vetande, läckt historien om justitieministerns sexköp till pressen. Det verkar ha spelat en stor roll i GW:s liv men det hände på 70-talet och ärligt talat bryr jag mig inte alls utan skummar kapitlen om vem som ringde vem och vem som egentligen visste vad och finner det hela urtråkigt. Jag längtade efter att läsa mer om GW, hans tankar, drömmar och arbetsmetoder. Det enda uppfriskande i den här passagen i boken var sågningen av Olof Palme, man blir faktiskt inget helgon av att bli mördad.

När vi lämnat Geijeraffären bakom oss, tack gode gud, följer en mystisk tredje och sista del av boken som jag inte blir riktigt klok på. Någonslags lägesbeskrivning, mycket mat och mycket dryck och framför allt mycket pengar. Boken skulle ju handla om en klassresa men för mig verkar GW vara samma person nu som förr, fast med pengar och med boende på rätt sida gatan. Jag vill veta mer om hur pengarna har präglat honom inte bara om hans ökade möjlighet att jaga sällsynta djur och trycka i sig oxfilé när det suger i tarmen. Det är därför jag inte blir riktigt klok på boken, handlar det om GW? Ja som barn men inte som vuxen, Handlar det om en klassresa? Nja på ytan men jag behöver se det mer mer från insidan för att få det intressant. GW lämnar inte ut sina fruar och barn vilket är fint och respektingivande men jag önskar att han kunde skrivit lika personligt om åren som vuxen som åren som barn, det borde kunnat gå utan att lämna ut närstående.

Jag är glad att läste boken men jag vet knappt något mer om GW, däremot en massa om Geijeraffären och Jan Guillous journalistknep som jag faktiskt inte alls är intresserad av att veta. Jag förväntade mig så mycket av min idol men fick det inte fullt ut. Trots det är jag väldigt stolt över min GW-docka som skyddar mina nycklar i hallen; vem skulle våga röra mitt nyckelskåp när Sveriges bästa professor i snutologi vaktar stenhårt?

Spöktips för de små

Mamman berättar en läskig godnattsaga om spöken under sängen, vampyrer på vinden, skelett i garderoben och monster i källaren. De finns inte på riktigt säger sedan mamman för att trösta, medan ett spöke ligger under sängen och ilsket väser för sig själv- jag finns visst!

Ebba har fått en ny kompis, Boris. Boris är ganska speciell, han bor i ett spökslott och hans föräldrar är inte som andra -  till exempel så sover hans pappa i en kista. Men vad gör sånt när man är vänner? En bok som inte följer en given handling utan överraskar för varje bladvändning.

Branden

Niklas och Jossan har varit kompisar sedan de var små men nu har andra känslor börjar spira, det är krångligt att umgås som vanligt när de pirrar i dem när de ser på varann. De har ju dessutom mer än varandra att tänka på eftersom deras klasskompisar har blivit misstänkta för att ha tänt eld på ett hus. Och vem är det egentligen som rånar åldingarna på hemmet?

En deckare för slukaråldern som rymmer mer än bara ett mysterium att lösa, här finns både kärlek, intriger i skolan och utanförskap med. En riktig sträckläsare där man får öva på att se bakom ytan för att lösa både det ena och andra.

Skräckartad vistelse i Frankrike

Jag gillar skräckromaner och alla vet ju att hösten är en bra tid att bli rädd på men Barnflickan  fångade mig inte, istället för skrämd blir jag irriterad för att den aldrig kommer igång.

Den handlar om den svenska unga tjejen Karin som efter dödsfall ifamiljen ger sig av till Frankrike för att jobba som barnflicka. När hon kommer fram till det stora huset på landet finns det dock inget barn att ta hand om, det ryktas om att han är död. I stället ska Karin få lära sig det franska köket. Allt detta ska Madame ha gjort upp med Karins mormor innan Karin for så det borde hon ha vetat.

 Karin märker snart att det inte är någon idé att ställa frågor om barnet, om varför hon ser ett barnansikte stirra på henne i ventilen och varför mathissen åker upp på vinden om nätterna. Inte heller sticker Karin utan stannar kvar i huset där Madame försöker få både omgivningen och Karin själv att tro att det är Karin som är galen och som behöver drogas och spärras in för att skyddas från sin egen galenskap. Berättelsen går runt i en cirkel och kommer inte vidare, ledtrådar skickas ut redan från start för att sedan lite omskrivet komma tillbaka senare utan att leda till mer. Det var segt att läsa den och jag blev inte rädd, ändå är jag glad att det kommer ut fler svenska skräckböcker och inte bara deckare i gemytliga miljöer och jag hoppas att nästa bok av Hanna Von Corswant håller ihop lite mer.

Vill du läsa bra svensk skräck rekommenderar jag John Ajvide Lindqvist – Människohamn och Amanda Hellberg - Styggelsen

Ja till Liv!

En vass ABC-bok av Liv Strömquist, en av Sveriges ledande serietecknare. På bokstaven A-arbetslinjen får jag upplysningar kring "arbete" som tex att arbete inte innebär uppgifter som behöver utföras utan "uppgifter som någon kan betala för". Såklart helt i linje med moderaternas arbetslinje. På H-handla är det kapitalistiska klimatpolitiker som får sig en känga. Det kryllar av politik men också av feministiska ståndpunkter som på I-inkvotering där ojämlikheten mellan män och kvinnor i tv-serier visas upp och Liv föreslår ombytta roller där alla män som vill vara på tv måste ligga med tanten i Galenskaparna först.

Det är vasst, roligt och jag önskar att alla läser det här allmänbildande albumet där man får lära sig vilka som oftast anmäler diskriminerande behandling till DO (svenska högutbildade män i stan) eller varför moderaterna dog ut, jag får också veta vem som är april månads manshora och varför det är så fint att Juholt är ihop med en kriminell.

Precis sånt som jag vill veta, nu vet jag. Vet du?

Köp Ja till Liv! här

Huset du älskade

Romanen, Huset du älskade,  utspelar sig under 1800-talet i Paris då en stor förvandlingsprocess av staden pågick i syfte att modernisera. De trånga gränderna skulle bort och stora boulevarder skulle skapa en ljusare, hälsosammare och mer tillgänglig stad. Rose bor i ett stort hus som ligger just på en sådan trång gata, Rue Childebert, som ska rivas för att ge plats åt Boulevard Saint-Germain.

Men Rose vägrar att flytta, hon har för starka band till huset för att bara ge upp. Huset ägdes av familjen Bazelet och efter att Rose gift sig med sonen i huset, Armand, och flyttat in på Rue Childebert har hon sin lyckligaste tid i livet. Lyckan blir dock inte långvarig då hon förlorar sin svärmor Maman Odette redan efter ett par år och snart därefter insjuknar hennes man. På hans dödsbädd lovar Rose att aldrig lämna huset som han älskar så mycket. Så när huset ska rivas kämpar hon och grannarna för att stoppa planerna, men förgäves. Rose börjar skriva brev till sin döda make och det är dessa brev med gemensamma minnen och berättelser om vad hon gjort sedan han gått bort som boken består utav. Ett helt livsöde mellan två bokpärmar. Det är en sorgsen och mycket vacker kärleksförklaring, till Armand, för att han fick henne att finna lyckan men också till Paris som det en gång var.

Boken är skriven av Tatiana de Rosnay som jag tidigare läst två böcker av; Sarahs Nyckel, en skildring av ett tragisk familjeöde under andra världskriget och Bumerang, också det en familjehistoria, här om två syskon i nutid där systern hamnar i koma just när hon tänkt avslöja hemska barndomsminnen för brodern.

Sekwa förlag som gett ut de här böckerna är specialiserade på franskspråkig litteratur och jag är alltid nyfiken på deras nyheter eftersom de lyckats med att pricka in så många godbitar. Jag kände inte till dem alls förrän Igelkottens elegans blev en dundersuccé 2009 men nu är det ett förlag att ha ögonen på. Sekwa ligger också bakom No och jag av Delphine de Vigan som är en underbar bok om den överbegåvande 13-åringen Lou som väljer att hålla sitt föredrag i skolan om hemlöshet och på så sätt lär känna den några år äldre No som bor på Paris gator. En favorit som jag starkt rekommenderar!

Fascinerande om Nordkorea

Nordkorea är ett land omgärdat av rykten och spekulationer och det fascinerar mig något ohyggligt. Efter att jag läst två böcker om landet är jag än mer fast i att ta reda på mer och få bli förskräckt. Hur kan jag vilja få reda på mer när jag bara blir upprörd över orättvisorna? Varför göttar man sig i andras misär? Jag kan inte svara på det, förhoppningsvis blir jag genom min upplysthet en bättre människa men Nordkorea känns som en oerhört svår nöt att knäcka, EU, USA, Kina och FN har redan försökt utan att lyckas speciellt så vad kan jag göra? Jag kanske kan be Carl Bildt ta första flyg ner och medla med den auktoritet och lugna överklassattityd som bara han besitter och som kan få världens ledare att kyssa hans loafers. Jag vet inte om det kommer hjälpa och förresten är det oerhört krångligt att flyga till Nordkorea.

De som väljer att hoppa av från den kommunistiska staten och flyr från landet kallas avhoppare och i boken Inget att avundas av Barbara Demick får man följa sex stycken avhoppare och deras starka livsöden. Det är en fängslande bok där man äntligen får lite inblick i hur vanliga Nordkoreaner har det. Det är hjärtskärande att läsa om hur svälten på 90-talet drabbade familjerna efter att landet inte klarade att hålla invånarna med mat. Uppgifterna om hur många som dog tillföljd av svälten varierar mellan flera hundratusen till 3 miljoner, det är svårt att få fram säkra uppgifter eftersom landet är så slutet. Bland annat berättas om hur ´människorna plockar växter vid vägkanterna som de gör gröt av och hur de försöker sälja allt de har för att få tag på mat. En ung kvinna som är lärare tvingas se på hur hennes elever svälter ihjäl eftersom hon måste spara maten till sig själv. Hungriga människor blir själviska och ett helgon kan förvandlas till ett odjur.

Det är lätt att förstå hur rädda invånarna är för att på något sätt kritisera styret när jag läser om konsekvenserna som ofta blir arbetsläger för hela familjen eller fängelse. Rädslan gör invånarna fogliga och de fungerar som rapportörer av varandra. Till och med barn uppmanas att skvallra på sina föräldrar vid minsta ovanlighet i hemmet. Att se på Sydkoeransk tv kan ge hårda straff likaså att klaga över hunger.

Utav de Nordkoreaner som vågar och som lyckas att hoppa av, hamnar de flesta i Kina eller Sydkorea. De som drömt om lyckan möts ofta av nya svårigheter i det nya landet. Trots att Sydkorea och Nordkorea var samma land fram till 50-talet och de i grunden är samma folk så har svält och annat gjort att Nordkoreanerna är kortare och ser annorlunda ut än Sydkoreanerna vilket gör de lätta att känna igen på gatorna där de inte står högt i kurs. Nordkoreanerna har svårt att få jobb och de tar inte hjälp av andra Nordkoreaner eftersom de är rädda för infiltratörer som ska skicka hem dem igen. De har också svårt att anpassa sig till ett samhälle där man har eget ansvar och hela tiden ställs inför beslut, de blir ofta deprimerade och ibland försöker faktiskt avhoppare att ta sig tillbaka.

Jag tycker att den här reportageboken var mycket fascinerande och gav mig en mycket djupare bild av Nordkorea och människorna bakom de slutna gränserna. Inget att avundas tilldelades det mest prestigefulla reportagebokspriset, BBC:s Samuel Johnson-pris 2010, och boken nominerades till National Book Award, den amerikanska motsvarigheten till Augustpriset så det är fler än jag som fascineras av dessa historier.

En annan bok om Nordkorea som jag just läst är Alla monster måste dö som har en helt annan inriktning. Här är det de två svenska journalisterna Magnus Bärtås och Fredrik Ekman som själva rest på en gruppresa till Nordkorea och här varvar reseberättelsen med fakta om landet. Efter att ha läst Inget av avundas där det handlar om Nordkoreanerna själva så var det intressant att få västerlänningars syn på Nordkorea. Troligtvis hade jag inte tyckt att svenskarnas bok var lika bra om jag inte just läst den andra eftersom den gav mig den förförståelse som jag behövde för att uppskatta Alla monster måste dö. När man åker på en gruppresa till Nordkorea, vilket är mycket ovanligt att man får tillstånd till, så får man verkligen inte röra sig fritt som vi är vana på semestern. Här slussas de runt mellan olika monument som alla på något sätt berättar om den store ledarens bedrifter, lika styrda som om de vore kor på väg till Scan. De åker runt med en manlig och en kvinnlig guide och tillbringar sina kvällar på ett av de få hotellen i Pyongyang. De får inte lämna gruppen och skulle de försöka ge dig i väg på egen hand så är det deras guider som straffas – och det hårt. Det som guiderna får lov att visa är de innan nämnda monumenten och en skrattretande fasad där allt ser ut att fungera perfekt och alla är flitiga och lyckliga över att tjäna den store ledaren. Är den fina tunnelbanan egentligen den som de vanliga invånarna använder eller är den bara till uppvisningen medan det finns en annan parallell tunnel? Hur är det egentligen med den där muren som Nordkoreanerna hävdar att Sydkorea byggt men som inte syns på satellitbilder och när resegruppen ska få se den blir det alldeles för dimmigt. Det vimlar av skrattretande men skrämmande exempel i boken. Som vi vet är den Nordkoreanska staten är en mästare på dimridåer.

Ett ganska roligt exempel på den totala lydnaden bland folket är den händelsen som även hittas på baksidan av boken:

” Den kvinnliga guiden i brun uniform och skärmmössa talar till oss genom megafon. Hon sveper med armen och säger att bergstopparna på det heliga revolutionära berget alltid är snötäckta. När vi pekar på bergen och säger till guiden att de faktiskt inte är snötäckta, tittar hon snett förbi oss och upprepar orden: Bergstopparna på det heliga revolutionära berget är alltid snötäckta.”

Tyvärr nås man nu av rykten om nya svältkatastrofer i Nordkorea, på den här sidan;  Inbeijing  kan man läsa en intressant artikel om detta och även se en utsmugglad filmsnutt som visar misären i Nordkorea.

Här ser ni den kända bilden som visar elskillnanden mellan Syd- och Nordkorea.

Murakami och damerna

En intensiv skildring av isolering och kärlek som gjorde mig lite besviken. Murakami är riktigt bra på att skriva, han lyckas få små vardagliga ögonblick att verka magiska och då njuter jag av stämningen och smakar på orden flera gånger. Sedan förstör han det fina genom att stoppa in plumpa sexscener lite för ofta i boken.

Det hela utspelar sig i Tokyo på 60-talet dit bokens huvudperson Toru har flyttat efter att hans enda vän begått självmord. Toru är en ganska trist figur som gillar att dra sig undan för sig själv för att grubbla. Han studerar för att han inte har något bättre för sig och verkar inte ha några mål i livet. Av en slump träffar han sin döda väns flickvän på ett tåg och de börjar ta promenader tillsammans på söndagarna. Mellan dem växer det fram något som ska likna kärlek men som är sårbart och tvekande. Det är ganska fint beskrivet men jag får ändå känslan av att Toru inte tar några egna beslut utan bara driver med vinden, älskar hon mig? Okej då älskar jag henne. Så var det bestämt liksom. Flickan Naoko är inte så stabil och läggs tillslut in på hem. Toru ägnar söndagarna åt att skriva brev till henne men han är allt annat än trogen under veckorna. Då ger han sig ut i Tokyos nattvimmel och spenderar nätterna med villiga kvinnor. Som han aldrig fäster sig vid, men å andra sidan verkar han inte fästa sig vid något. När han träffar den livfulla Midori på en gemensam kurs blir det lite annorlunda för självklart vill hon ha honom och lämnar honom inte i fred. Då vill han ha henne också såklart och det hela utvecklar sig till ett triangeldrama. Jag gillar hans sätt att skriva och jag brukar inte ha något emot att läsa om huvudpersoner som jag inte gillar- det finns en tillfredställelse i det också, men Toru är bara en för trist och sorglig figur. Han är helt avtrubbad när det gäller andras känslor och är bara för grå själv.

Sexscenerna är dock inte bra utan rent förstörande utan dem hade betyget blivit högre men de är för provocerande för att kunna bortse ifrån. Så fort han kommer nära en kvinna får han stånd och alla är villiga att hjälpa honom att bli tillfredställd. Kvinnornas njutning nämns inte förutom problemet att Naoko inte blir våt. Stånd, handtrallor och tillfällig njutning för män är det enda som sex handlar om i boken. Som försvar till denna ojämlikhet kan nämnas att boken är skriven på 80-talet, utspelar sig på 60-talet och ska vara delvis baserad på hans egen ungdom men ändå, lite skönskrivning hade inte skadat.

Gå din väg men stanna

Det här är en fristående fortsättning om Hanna från Hon går genom tavlan, ut ur bilden som Johanna Nilsson skrev 1996 och som har självbiografisk grund. I Gå din väg men stanna har Hanna sjunkit långt in ätstörningarna och depressionerna som hon aldrig tycks bli fri från. Hon har just träffat Alex som hon älskar och vill leva med men hon har svårt att hantera sina relationer när sjukdomen är så närvarande och skapar en kil mellan henne och lyckan. För Alex och barnens skull vill Hanna bli frisk men när ångesten griper tag i henne finns inte mycket att göra. Hanna liksom många andra i samma situation blir en mästare på verka fungerande utåt och samtidigt falla handlöst inuti.

Boken skildrar den berg- och dalbana som många sjuka genomgår i jakten på att friskna till. Som läsare åker jag också berg- och dalbana dels blir jag väldigt sorgsen av att läsa om Hanna och vilken hjälp eller ickehjälp hon får för att bli bra, jag vill skrika att hon ska spärras in för att inte skada sig själv för att på nästa sida vädja till omgivningen att lämna henne ifred under täcket. Kärlekshistorien mellan Hanna och Alex är så varmt beskriven men så skör och stark på samma gång, jag undrar hela tiden hur länge de ska orka fortsätta tillsammans och jag pendlar mellan vem jag sympatiserar med.  Efteråt är jag är glad att kärleken vann, annars hade boken blivit för tung för mig.

Coraline

Coraline är en övernaturlig spökhistoria när dem är som bäst. Flickan Coraline flyttar med sina föräldrar till ett gammalt hus som gjorts om till lägenheter. I familjens lägenhet finns en igenmurad dörröppning som leder till en likadan lägenhet som står obebodd. Coralines föräldrar är ofta upptagna och hon har det ganska tråkigt på det nya stället. De andra lägenheterna bebos av Fröken Spink och Fröken Forcible som är gamla skådespelerskor och av en gammal man som påstår att har en muscirkus fast att ingen får se mössen uppträda än eftersom de inte är rikigt färdigsynkade. Trots dessa märkliga grannar har Coraline tråkigt. Just en sån här tråkig dag öppnar Coraline dörren till tegelväggen och på något underligt sätt är muren borta så Coraline kan ta sig igenom till den andra sidan!

Där ser det ut precis som hemma oss henne, där finns en mamma och en pappa som säger att de längtat efter henne. De skämmer bort Coraline med uppmärksamhet, ger henne supergod mat och låter henne göra vad hon vill utan gnäll. Det är först när Coraline vill tillbaka till sin riktiga familj som hon får problem…

Boken av Neil Gaiman kom ut på svenska 2003 och har även hunnit bli film. I år kom även Coraline som seriealbum där P.Craig Russell har bearbetat texten och tecknat bilderna. Jag tycker att boken gör sig bra som seriealbum och det är intressant att se hur han leker med symboler och miljöer för att tolka de olika stämningarna mellan världarna.

Nobelpristagare

Nobelpriset i Litteratur 2011 gick glädjande till den svenske poeten Tomas Tranströmer.  

Äntligen! Var det nog fler än Fylking som utropade efter det beskedet, Tranströmer har nämligen vart nominerad sedan 1993. Jag trodde att han hamnat i samma kategori i som Astrid Lindgren och Joyce Carol Oates, ständigt tippade men som aldrig når riktigt fram. Lindgren är det ju försent för men Oates blir säkert tippad som favorit nästa år igen.

Att det skulle bli en poet i år var ju tippat av många så man kan inte se årets vinnare som någon speciell överraskning. Jag tycker däremot att han kunde fått priset tidigare, då han kunnat ha mer nytta av det. Jag plockade fram en diktsamlig av honom och valde ut en fin som passar för årstiden:

Vädertavla

Oktoberhavet blänker kallt

med sin ryggfena av hägringar.

Ingenting är kvar som minns

kappseglingarnas vita yrsel

En bärnstensdager över byn.

Och alla ljud i långsam flykt.

Ett hundskalls hieroglyf står målad

i luften över trädgården

Där den gula frukten överlistar

Trädet och låter sig falla.

Leni är Leni

Bilderböckerna om lilla Leni är så himla bra att jag bläddrar i dem flera gånger i veckan och njuter. Om man älskar böcker är bibliotek ett väldigt praktisk ställe att jobba på men samtidigt det mest opraktiska. Många bibliotekarier älskar böcker så mycket att de inte klarar av att gallra utan att bli ledsna. Om boken dessutom är en barndomsfavorit kan det handla om riktig seperationsångerst. Jag lider inte så mycket av detta eftersom det blir så fint när man får plats för att nya fräscha böcker i stället för trasiga böcker med fula omslag. Däremot fastnar jag lätt med en bok när jag finular omkring bland hyllorna. Ni vet sådär som man fastnar med foton och grejer när man ska städa hemma.

Åter till Leni som är en underbar unge som vet vad hon vill. I Leni är ett sockerhjärta har Leni tröttnat på att bli behandlad som ett barn och att tanterna kallar henne för sockerhjärta. Leni kan ju allt som vuxna kan och därför kan hon minsann köra vagnen hem själv, hon kan äta senap, lök och stark ost till middag även om det inte smakar så gott. Efter maten vill Leni leka men eftersom hon är vuxen nu så måste hon hjälpa pappa att städa. Det är inte roligt och Leni måste vila sig i tvätthögen för att inte svimma. (Precis så känner jag också när jag måste göra tråksaker). När pappa till råga på allt tvingar Leni att gå ut med soporna och gubben på gården tycker att Leni "är en stor och duktig tjej, redan stora damen",  får Leni nog av vuxenlivet och skriker: "Jag är ingen stor dam! Jag är ett sockerhjärta och nu ska jag gå och leka." Undrar om det funkar på 29-åringar också. Värt att pröva hemma nästa gång Emil vill att jag ska hacka färska örter, pensionspara eller annat vuxet som han gillar att syssla med.

 

I Leni blir en bebis är det tvärtom så att Leni en morgon inte kan klä på sig själv, ingenting klarar hon, Leni har nämligen blivit en bebis. Hon kan inte gå utan måste krypa och hon kan inte dricka mjölken ur glaset utan måste få en flaska. När hon blir kissenödig hämtar hon en blöja men det känns konstigt att kissa i den så hon låser dörren och använder toalettstolen i smyg när pappa inte märker. När pappa och lillebror ska gå till affären hamnar bebisLeni efter och ramlar på marken rakt framför en tant som kallar Leni för stor bebis. "Jag är ingen bebis" skriker Leni och springer iväg rakt förbi pappa och Sigge. Nu är Leni en häst ju.

Samma mönster men tvärtom alltså och det är väldigt bra gjort. Texten höjer bilderna och bilderna höjer texten. Bilderna är så fina med alla möbler, tapeter och detaljer som ser så inne ut. Det ser ut som om IKEA och Myrorna har gjort ett kreddigt inredningsmagasin ihop, skitsnyggt.